Att förvalta vårt kollektiva minne

Att vårda kulturarvet är ett samhällsuppdrag.

Det materiella och immateriella kulturarvet är de spår som kvarstår av en förgången tid. Tankarna och känslorna bakom att bevara, tillgängliggöra och förklara kulturarvet är många. Att förse människor med historisk vittnesbörd för att vidga deras begreppsvärld; att öka insikten om att tillvaron inte alltid har varit som den är nu och att allt är i ständig förändring, men att man samtidigt kan skönja de återkommande mänskliga dragen. Det är att ge oss människor en historisk förankring och en känsla av sammanhang och förståelse för vilka vi är. Emotionella upplevelser av förundran, förvåning, sorg, igenkännelse... Och att skapa livskvalité genom att visa och berätta.

Att arbeta som konsult innebär att man jobbar för kund, men i mitt fall innebär jobbet att man också har dagens och framtidens samhällsmedborgare som uppdragsgivare. Det finns en skillnad i yrket gentemot många andra branscher: Det historiska perspektivet som går långt bakåt, men också, och kanske framför allt, det framtida perspektivet. Man måste förstå att allt man gör bara är en liten del av den långa kedja som är ett museiföremåls tillvaro. Det är abstrakt och man behöver tänkta aktivt på detta för att förstå att välja rätt metoder och dokumentera allt man gör på ett objektivt sätt.

Konservering av äldre föremål, byggnader och kulturmiljöer innebär att stabilisera och vårda dem med minsta möjliga påverkan, och i vissa fall, så långt hänsyn till autenticiteten medger det, återställa dem till ursprungligt utseende. Ett ålderdomligt föremål eller en plats kan ha många årsringar, allt eftersom de har gjorts om, byggts på, lagats eller bytt funktion, och det är inte självklart vilken av dessa årsringar man ska fokusera på. Att "bevara i ursprungligt skick" är därför ett val och en tolkningsfråga.